När jag fick nog av att vara anställd på ett ställe där de behandlade sina anställda som skit, pratade bakom ryggen och dålig lön och villkor bestämde jag mig för att NU är det dags att hitta ett yrke och utbilda sig. Jag har varit skoltrött sedan jag gick ut gymnasiet och aldrig tyckt att skolan har varit speciellt rolig att gå till. Jag har somnat på lektioner, mobbat lärare, suttit med mobilen/datorn istället för att lära mig saker. Jag har aldrig heller blivit mött med respekt av mina lärare.
Grund skolan var nog värst för mig. Då jag anser att jag och min dåvarande bästa vän blev mobbade och trakasserade av både lärare och elever av att vi tyckte om att umgås med varandra.
Lärare försökte så gott dem kunde att sära på oss. Tvinga oss att umgås med dem andra i klassen. Hjälpte dem andra barnen att mobba oss. Jag har speciellt ett minne där en ganska så ny kille i klassen, hittade en bra chans till att starta ett bråk. Jag och min vän blev kallade till möte av läraren och den här killen, där han hittar på en helt perfekt historia om om oss två tjejer, och läraren är inte sen med att lita totalt på vad den här killen säger och vi får världens utskällning, för något vi inte ens gjort. Jag kände aldrig någon samhörighet med någon annan i klassen, jag älskade min bästa vän trots att lärarna förbjöd oss till att umgås. Det var total mobbing, i början av 7an började tillslut jag att påverkas och när de nya lärarna började haka på mobbingtrenden mot oss började jag fundera på om våran relation verkligen var annorlunda?
Jag är inte så dum som det kan verka. Jag har bara aldrig haft intresset av att lära mig saker. Jag vet i grundskolan blev jag skickad till en special lärare ang matten. Att behöva gå iväg med dem andra eleverna som kanske hade dyslexi eller som alla visste var sämre i skolan, förstörde mitt självförtroende totalt. Jag förstod inte vad jag gjorde där? Den takten gick alldeles för sakta för mig och jag förstod inte varför läraren tyckte att jag skulle behöva gå i den gruppen. Jag kände mig dålig av att bara behöva gå iväg till en special lärare när alla andra fick slå upp sina matteböcker tillsammans i klassrummet.

Att lärare har olika metoder har man förstått, när jag blev underkänd i engelska av en lärare som älskade att hacka på mig och min bästa vän i 8an, till att vara nära och få MVG i gymnasiet av en lärare på friskola som är ifrån Amerika, (friskolor är mycket bättre än Kommunala skolor enligt mig, men det är en annan debatt).

Sedan det var dags att välja yrke i 8an-9an så har jag inte haft en enda ide om vad jag skulle vilja hålla på med resten av mitt liv. När jag gick ut gymnasiet var mitt motto att jobba med det som faller mig in i resten av livet, kanske cafe? Inga planer på alls att plugga vidare.
Men när man blir orättvist behandlad så tar det stop någonstans. Jag kände att det är inte så här jag vill leva resten av mitt liv, dålig lön och ovisshet om när man får in den på sitt kontot. Aldrig kunna unna sig saker eller leva livet. Dags att plugga!

Jag har seriöst tänkt på varenda yrke som finns. Men alltid hittade jag en hake. Något jag skulle gärna vilja plugga till är brandman, dels för att min pappa har varit det, och dels för att kunna ge tillbaka något i världen. Men de tider man får jobba kände jag tog stop. Jag vill ha ett vanligt jobb med 7-17. Och när någon kom med förslaget om att jag borde bli lärare med de villkoren de har. Man får sin lön när man ska ha den, pensionsparande, en månadslön, man vet vad man har för tider, plus att man har sommarlov och höstlov (en del iaf) tillsammans med sina framtida barn. Och att sedan börja brinna för yrket hade jag ingen aning om att jag skulle göra.

Nästa vecka börjar min första praktik och jag är överlycklig. Jag har fått praktik på en riktigt riktigt bra skola där de har bra värderingar och upplägg. Jag tror jag kan lära mig att bli en riktigt bra lärare på den skolan.

Jag har inte så mycket kunskap, men jag har bra värderingar och all möjlighet till att lära mig!
Jag vill ge barn allt det jag inte hade i 10 år. 10 år av mitt liv, där varje dag var en pest. Jag vill göra något för alla barn som jag inte fick. Jag vill ge barnen en bra start på livet.

Vi gick några timmar i skogen idag. Hittade lite :) älskar kantareller!!

Synd att jag inte tog ett förekort först. Misslyckades totalt med att odla ifrån frön i sommras. Fult och nu dessutom jätte visset.  Hade inga pengar att spendera på höstblommor men det fick bli denna fina för bara 50kr på marknaden. Så nu blir man glad av att komma hem igen!

On the top of the hill!
Vi köpte en annan till gamlingen istället. Den andra gick ju sönder direkt. Och den här stora fina kostade 50kr mindre.

Det ser så mjukt och mysigt ut att vara jumjum.

Frukost! Vi har köpt en kapselmaskin. Och jag är så glad för riktigt gott esoressokaffe! Inte velat ha en kapselmaskin eftersom kapslarna är så dyra...men nu fick min sambo som han ville :)

Vårt hjärta gillar sin nya leksak

Känner att jag rent allmänt tappat det här med att blogga, visst att det kan vara roligt någon g ibland, men det känns mer meningslös än roligt. Vissa dagar funderar jag på att helt radera bloggen och aldrig börja igen. Men någonstans tar det emot. Känns helt meningslöst att komma med något inlägg någon g ibland också.

Funderar lite på hur annorlunda livet blev/är emot vad man hade tänkt sig att man skulle vilja göra och hur det skulle se ut. Jag är i den åldern nu där jag hade hela mitt liv utstakat sen länge. Men ingenting är som jag hade planerat. Varför planerar man ens sitt liv? Det är ju jätte svårt att följa det ändån. Finns så mycket annat som man inte räknat med som dyker upp. Min mamma har alltid sagt till mig att jag måste sluta att planera ut hela mitt liv. Och det är nog inte förns nu man verkligen förstår vad hon menat med det.

Ibland behöver man ensamtid med sina egna tankar, jag själv kan tycka att det är påfrestande att ständigt vara med folk. Alltid varit en ensamvarg och kommer alltid att va. Ibland krävs det mer än en halv dag för att kunna stanna upp och reflektera över saker och ting. Ibland kan det behövas ett dygn. Jag har blivit grymt dålig på att stanna upp, reflektera och ordna upp tankar och känslor..jag bara flyter med.
Är väl därför allting kommer upp här ibland, och som nu, när jag är helt ensam.

Ha en fin vecka! :)

Alldeles strax ska vi åka mot oskarshamn och ta båten till gotland. Det blir 4 dagars utforskande och aktiviteter. Och på lördag så har det anordnats en stor släktträff på mammas sida. När jag var liten ville jag alltid gå på en...men nu vet jag inte vad man har för förväntningar. Var ju minst 14 år sedan man ens träffade någon på mammas sida. Vi ska även ta med cyklarna så vi får se lite mer av ön samtidigt man får motion. Men fy sjutton vad det känns jobbigt att lämna djuren en hel vecka. Speciellt jumjum som ska vara själv i lägenheten utan sällskap. Visst visst att roberts mamma kommer och ger han mat...men i övrigt liksom...snyft