Alla har olika relationer! verkligen! Vissa bråkar, vissa bråkar aldrig, vissa lever på närhet medans andra lever med sin bästa vän.
Jag fick frågan av en kollega på Espresso House när jag jobbade där, hur man visste att man hittat rätt. Mitt svar är: det vet man aldrig!
Vårt förhållande är inte gos i gos och rosa moln fyllda med konfetti hjärtan.
Jag och Robert bråkar, ganska mycket, ja för vissa säger att de bråkar oftare så jag vet att vi inte bråkar mycket hahaha! Ibörjan, första året bråkade vi varje dag. Det var jobbigt!
Nu kanske vi bråkar någon g i veckan eller ett stort bråk någon g i månaden. Det är vår relation! Men grejen är att det aldrig ALDRIG varit på tal om att lämna varandra. Vi har pratat om vi passar ihop, med våra olika åsikter och syn på livet, men vi har aldrig packat väskan eller bestämt oss för att göra slut på allt.
Den här youtubern jag lyssnade på berättade hur hon och hennes kille bråkade precis som hon kan bråka med sin familj, och jag håller med. R och jag tjaffsar typ nästan varje dag, typ som syskon. Våra familjer säger OFTA att vi redan är gifta med varandra- för att vi alltid tjafsar.
Grejen med oss är att vi är precis lika dana! Precis lika omogna, barnsliga och tycker om att retas!
Men jag skulle aldrig vilja leva utan honom! Det har aldrig funnits en dag på dessa år jag velat vara utan honom.
Jag är sådan som lätt tar åt mig utav idiotiska bilder och citat som andra människor slänger ur sig eller som delas på facebook. Att ett giftemål ska bli till en relation där kvinnan adopterar en bebis, eller att man ska lära sig säga förlåt utan att mena det (eller förstå varför) är sån jäkla bullshit som jag blir så arg på att höra/se.
Jag tror på att ALLTID utveckla relationen man är i. Jag vill växa ihop med R, inte isär. Därför kommer det krävas engagemang av oss båda i många olika kategorier. Vi behöver båda lyssna på varandra, ta oss tid till varandra. Fråga och intressera sig vad den andra har upplevt för att just kunna växa tillsammans. Jag ser det som mitt ansvar att lyfta honom, att bli bättre, att fortsätta kämpa och att nå nya höjder, och jag hoppas att han alltid kommer att stötta och pusha mig till att alltid bli en bättre människa. Jag vill aldrig hamna i den situationen att jag inte längre lever med den mannen jag gifte mig med, i så fall ska det vara en förbättrad variant som lärt sig av sina misstag, vågat prova på livet och kommit starkare ut, och framför allt någon som står en närmare.Jag tror inte det finns ett stopp på hur nära man kan komma varandra, man kan alltid växa mer ihop.
Att kunna ta ett stort beslut som att gifta sig med någon krävs att man vet vad man vill med framtiden, vet vad den andra vill och att de lutar åt samma håll.
Jag lär mig nya saker om R VARJE dag... okej inte varje....men ni fattar. Efter 4, snart 5 år. Och jag är inte en utav dem som blir mer kär i min sambo för att vi närmar oss våran bröllopsdag. Snarare tvärt om. Jag blir mer och mer nervös. Men jag tror att det är en lika normal sak som att sväva på små fluffiga moln innan bröllopet.
Tankar kommer, är detta rätt? Vill jag leva med detta resten av mitt liv? Oftast är ju svaret ja. hahaha! Men jag tror inte på ett förhållande där båda lägger sig på soffan. Om R tror att han kommer få det så lätt så blir det jobbigt för stackarn hahaa nej men jag tror på att ALLTID kämpa för den andra personen. För dens kärlek. Man kan inte lägga sig på soffan. En relation måste man vårda, ALLTID. Om inte mer när man faktiskt är gifta, har hus, eller barn. För då har man mer att kämpa för. Desto viktigare att man har en bra relation till varandra. Man kan inte alltid bara laga det som är trasigt, man måste även underhålla bilen så att säga så den inte går sönder! Jävlar vad smart det lät!!
Om jag säger det högt låter det väldigt hemskt men det är faktiskt min åsikt. så här: Jag måste förtjäna R´s kärlek till mig. Jag kan inte bara lägga mig på soffan, jag måste ta hand om vår relation och om honom. Jag måste utvecklas i takt med honom och kämpa för hans kärlek. Och tvärt om!
För om personen bara lägger sig på den där dumma "soffan" hela tiden så har jag ju ingeting att älska längre.
Med allt detta lite kortfattat vill jag säga att kärlek är tufft! Jobbigt! Känslomässigt! Men det ska det vara! Man lär sig alltid nya saker om varandra, men innan man tar ett livsavgörande beslut så borde man ta reda om på om fördelarna överväger......låååångt.....över nackdelarna ;) Och det tar ett tag att veta det! Även om jag förlovade mig med R efter 6 månader för att jag var övertygad, så har det varit en berg och dalbana....även så här 3 månader innan bröllopet haha det lät illa...men riktigt så illa är det inte.
Ibland blir jag bara så trött på att höra alla rosa moln hela tiden! Livet är inte perfekt någonstans, och ibland för att våga komma ur den där bubblan behöver man öppna sig, visa att man inte är perfekt, alltid så stark eller aaaah perfekt.
YES 3 MÅNADER KVAAAAAR!
Börjar bli verkligt och nervöst nu!
