På det nya jobbet ser jag mycket bristningar, men jag anser inte att jag har en enda rättighet att säga till om dom , ny som jag är, en av dom kommer upp till ytan nu. Det är bara 2 stycken som bakar, och en står ENDAST i kassan och det är ju då jag. Så idag när chefen blev sjuk och den andra tjejen som är under honom skulle till London så fick jag rusa upp ur sängen för att åka och hjälpa till tidigare än vad jag skulle. Sen när hon åkte så fick en annan tjej hoppa in som kunde betydligt mindre än vad jag kan. Så jag fick stå BÅDE i köket OCH kaffet. Under lunchen blev det kaos, då jag endast fått obeservera när de gör saker i köket så skulle jag helt plötsligt kunna göra tusen olika mackor och sallader, jag visste inte vart någonting låg, saker tog slut och jaa...ni hör hur det va va?

Jag tycker även synd om Chefen som inte ska kunna vara hemma nu när han är dålig, eller gått in i väggen eller vad han nu har gjort. Varför inte lära mig oxå att baka? och turas om med alla tiden? Det är sjukt att jag ska behöva ta varenda stängning! Jag umgås aldrig längre med min sambo...För när jag kommer hem så hinner vi precis käka lite mat innan han somnar på soffan, 6 dagar i veckan!

Till en helt annan sak som var skitläskigt igår men som jag inte kan sluta skratta åt nu, när min sambo sover så kan han va både jätte svår väckt, som när vi ska gå o lägga oss så kommer han inte förns 2-3 timmar senare eftersom han somnar om lika fort igen-eller inte igentligen vaknar till alls när jag pratar med honom. Eller så vaknar han av minsta lilla och tror att det precis var en jordbävning.

Som igår, hahaha jag skrattar redan, så låg han som vanligt o sov i soffan och jag satt brevid och kollade på tv, så kommer en nys hos mig, och ni som känner mig så är dom så småå och söta, men han for runt som om drakula bet honom i rumpan och han snubblar ur soffan och kollar på mig som han inte alls känner mig eller att det faktiskt är jag som ser ut som drakula, jag blir ju lika rädd som han när han far upp sådär och bara springer iväg...nu i skrivandets stund ligger han brevid mig i soffan och sover...och jag asgarvar och måste ta små pauser av att jag skrattar så mycket att det gör ont i magen.

Puss och kram