Nu kommer ett inlägg där det finns risk för att folk tar illa upp, men inlägget är inte pekat åt någon, eller åt något negativt eller positivt, utan bara ren fakta ifrån mitt håll. Kan ni vara lite öppna mot det jag säger?

Jag trodde alltid att jag skulle bli en ung mamma.
Både min mamma och syster var i 22 års åldern när de fick sitt första barn.
Jag har alltid trott att det är vad livet handlar om. Det är meningen med livet. Att ha barn. Jag tog på mig stort ansvar när min syster fick sitt första barn, och ännu mer ansvar när hon fick sitt andra.  Jag har alltid haft barn runt om kring mig, och varit en del av deras uppväxt, men ändå bara längtat tills den dagen jag själv får barn.

Men sen jag flyttade till Västra Götaland har jag upptäckt 2 helt olika kulturer.
Här omkring lever folk livet på ett helt annat sätt än jag någonsin såg någon ifrån mina hemtrakter i Småland. När folk tar studenten här jobbar de ihop massa pengar i Norge för att kunna leka lite, eller så åker de ut och blir Aupair ett år eller två. Eller så åker de på en skitlång utomlandsresa med sina vänner. De flesta planerar inte längre än så men lever verkligen livet.
Därifrån jag är så skaffar man jobb, i sin höjd kanske man reste till något ställe och blev bartender på en vecka.

För mig är det verkligen en kulturkrock.
Jag har träffat många tjejer som har en partner, de är gifta (de är i min ålder) eller gifte sig för länge sen...och har inget barn? whaaat?? Går det? haha tydligen.
Jag ska väl erkänna att om bara R hade velat så hade vi haft barn för länge sedan. Men jag är nog rätt tacksam för att det inte blivit så. Jag känner allt för många som fått barn och sedan fått bygga en Kärlek.

Jag börjar först nu att njuta av att inte ha barn, hur löjligt låter inte det? jag har ju inte ens haft ett barn fast det känns så. Jag njuter varenda dag jag får ta sovmorgon, varje gång vi hittar på något och man inte måste ha ansvar över någon annan. Jag njuter varje dag. Jag börjar till och med omvärdera mitt liv. Jag försöker leva i nuet.
Sedan har jag en person i mitt liv som säger att man måste leva livet innan man skaffar barn, det tror jag absolut inte är sant för 5 öre. Klart man kan ta med barnen vart man än åker eller hittar på. Kanske inte bergsklättring i 5 dygn. Men jag har inte synen att barn hindrar än i livet.
Det är fortfarande svårt för mig när man ser att varenda kotte man umgåtts med i Småland har fått barn nu...nästan.
jag försöker förklara för mig själv att man inte är gammal när man får barn efter 27 års ålder, vilket man jag tyckte när man bodde i Småland.

Det enda jag ville ha sagt med denna text är att det är en sjukt stor kulturkrock jag varit med om.

BILD BORTTAGEN!

 Mitt ena hjärta <3 Sandras Emmy.