Det finns ingen gräns mellan djur och människor. Jag sörjer på samma sätt.

Jag vill inte vakna upp på morgonen för det första som jag tänkt på VARJE morgon har varit jumjum. För han vill alltid ha sin frukost. De mornar jag tagit sovmorgon har han väckt mig för att han ville ha sin frukost.
Jag vill inte komma hem på dagarna för ALLTING påminner om honom här.
Han mötte mig i dörren, han låg alltid inne på toaletten så där är extra svårt att gå in utan att se honom nu.

Han var alltid den som tog minst plats av dessa tre katter som tog mitt hjärta! Jesper avgudade mig och när jag var lite och bodde hemma sprang han alltid upp till mitt rum och jamade utanför tills jag öppnade och då skulle han alltid gnugga min näsa mot hans! Han var busig och hade alltid med de konstigaste sakerna hem så som ödlor och ormar.

Missan såg man inte mycket utav de första åren. Hon nästan bodde ute. Ibland ville hon komma stolt och visa upp vad hon fångat. Hon hatade att bli klappad på magen och ville för det mesta inte ens kela. Tills de sista åren i hennes liv. Då fick man knappt vara själv. Hon skulle gosa hela tiden och vara i knät. Hon försvann en dag ut i skogen, förmodligen gick hon och la sig någonstans för att dö, för hem har hon alltid kommit annars.

Jesper dog i november 2013, en bil körde på honom.
Jag saknar fortfarande honom idag, kan ligga i sängen och sakna hans närhet. Han ville alltid vara så nära det gick och han kunde ligga i min famn i timmar.

Jumjum fick en blödning i huvudet som skapade epilepsianfall i fredags och lördags. Han brydde sig alltid om sin mat den lilla hårbollen! Han var en riktig livsnjutare som älskade att ligga ute i solen och sola! Det busigaste han har gjort i sitt liv är att jaga trollsländor när han var riktigt liten. Annars har han inte rört en fluga! Han gick runt i sin lilla värld och märktes inte så mycket, det är nog därför man saknar honom på de ställen han brukade ligga och sova på.

Natten mellan fredag och lördag sa jag hej då. Jag visste då att nu skulle det ske närsomhelst. Det tog många timmar för honom att repa sig från sitt epilepsianfall och han sov mellan oss den natten. Jag sov inte, jag låg vaken varje minut för att se när han tog det sista andetaget. Jag klappade honom, jag luktade på honom, jag gosade in mig i hans päls. Men nej, han vaknade till. Förmiddag Lördag gick han och åt, han gick på toa, vi kelade jätte mycket och jag fick en tanke om att han kan klara sig. Men klockan 14.30 kom ett till epilepsianfall och det började rinna blod ur hans näsa. Hans lilla lilla näsa.

Det är sjukt hur mycket man kan älska sina djur! De var/är mitt liv!

Det är tur att vi har Bell säger jag och Robert hela tiden. Hon tar så himla mycket plats att det blir lite mindre tid till att sörja.

Mina tre änglar!