Just nu går vi bara och väntar. Vi går som i en dvala.
Vi tar emot allt det negativa som verkar bara regna över oss och väntar ut att det ska försvinna igen.

Idag ska vi besöka sjukhuset del 2. Och det lär bli ett besök del 3 oxå.

Robert och jag har pratat om olyckan, han mins inget och jag har börjat minnas det mesta.
Han sa att han är glad över att han inte mins, för då behöver han inte få flaschbacks som jag får hela tiden.

Jag har fortfarande riktigt ont i mitt knä, jag känner att det är någonting som brustit, men jag kan röra det normalt och läkarna skulle ändå inte göra nått, så väntar ut att det ska förvinna. Ingen aning om hur jag fick en smäll på det, det är det komiska. Sedan vill jag gärna till en kiropraktor, för kan fortfarande inte vrida huvudet åt sidan, inte alls.

Nej nu ska jag ta och göra något vettigt!
Hörs! Puss och kram