Har alltid följt desperata hemma fruar tills en säsong sen, nu följer jag den sista på mornarna då jag ändå är hemma.
Idag dog en av dem som har en huvudroll och det var begravning, han hade fru och en son på 9år. Jag sitter och gråter, riktigt snyftar och drar efter andan. Detta var jätte sorgligt, just det att man tänker på att förlora sin kärlek. Då man var med om ett dödsfall i tidig höstas som stod en nära så gjorde det allt ännu känsligare, Och sen dess kommer det ofta dagar då man tänker på just det...att förlora sin kärlek.

Det är något som är jätte svårt att sätta sig in i, men när den känslan väl drar över en första gången så är det svårt att bli av med den.
Den när man lever så nära med sin älskade, man får barn tillsammans, varje dag träffas man, sover brevid varandra, tar varandra för givet, blir beroende och låter någon annan ta över vissa saker, så som att det är han som brukar byta däck på bilen.

När personen är borta, och man ska komma hem till ens HEM igen utan sin partner, men se alla hans grejer, fortsätta leva livet, men utan honom.

och just det, alla framtidsplaner man har med varandra, bara den att man ska bli gammal med just den personen, Det är DEN personen man vill bli gammal med. Ingen annan.
Ursch för att det ska förstöras för tidigt!

Det är svårt att skriva om känslan jag har i kroppen och hela vintern och hösten. Ni som själva haft känslan förstår nog bättre vad det är jag försöker skriva.