Idag hade mamma och jag ett djupt samtal. Berättade mina innersta mest omedvetna tankar man har. Och när man sa dom högt lät det så patetiskt och idiotiskt, men vad ska man göra? Det är som man har en ängel och en djävul på varsin axel, och det är svårt att förinta djävulen. ( nu låter det som att jag är skitsofren, eller ett psykfall, vilket jag tror inte fallet)

Man vill ju inte intala sig saker som inte är sant..är det inte bättre då att upprepa saker för sig själv som faktiskt stämmer, så att man kan tro på det ända in i hjärtat?

Nyss när jag stod i duschen hade jag en funderare.
Jag har länge tänkt att jag har/haft ett meningslöst liv. Min pappa kan berätta 1000 historier ifrån när han var yngre, och härom dagen när vi såg "17 again" så sa han att han skulle vilja bli det. Men när jag är 30, 40 eller kanske 50...skulle jag aldrig i livet vilja gå tillbaka till det jag nyss upplevt. Det har varken vart någon roligt äventyr eller några bra år.

Vad gör vi idag? Vi skaffar barn tidigt, vi super hjärnan av oss, vi knullar och strular runt. vi hoppar av gymnasiet och börjar jobba. Det behöver inte va något dåligt, men är det något man vill återvända till menar jag?
Min pappa var ute på havet och va kock, han körde enduro, och hade massa bilar-vad han nu gjorde med dom vet ja inte. Och det känns som hela hans liv va ett äventyr.

Men så började nu att fundera: vad vill jag hitta på då?
Och kan inte komma på någonting. Något jag absolut vill uppleva är att få barn, sen finns det ingenting som lockar. Kanske resa runt i världen och uppleva/se saker. Det vill jag men det är inget jag måste, utan gör det hellre när jag har någon speciell att uppleva det med.
Är det vad alla svenskar vill nu för tiden, antingen resa runt i världen, skaffa barn, eller hitta ett bra jobb? Vad mer finns det att vilja?

Är det ett allvarligt fel på mig, eller är världen tråkig?
Puss och kram