Tänkte skriva ett till blogginlägg idag, för jag mår skit och tänkte göra några människor lite intelligentare idag genom att berätta om mina känslor. För det finns alldeles för många där ute som inte förstår, om man inte förstår så kan man inte ge tillräcklig sympati tror jag. Och sympati är just vad många tjejer behöver. Killar vill ha lösning på sina problem (och ge även det till andras) medans tjejer bara vill prata och ha någon som säger: stackars dig, lider med dig.

Jag har inte haft lätt att få sommarjobb när jag var yngre, mina föräldrar tvingade mig inte heller att ha ett sommarjobb, men några somrar jobbade jag på pappas hönseri.
När jag tog studenten från Estet dans ville jag bara ut i världen och jobba. Fick inget jobb. Första halvåret sökte jag Minst 20 jobb i veckan. Hur kunde jag tävla med andra som hade betydligt mer erfarenhet än mig, och dessutom gick ett gymnasium där man lärde sig nått? Dessutom hade jag inga kontakter vilket är otroligt viktigt igenom hela livet.

Våren nästa år kom jag in på Funky Kidz, jobbade en dag i veckan, gick på flera intervjuer, fanns inte många jobb som JAG ville ha. och hur kan man kämpa för ett jobb man känner att man inte skulle tycka om o göra? Hur kan man sitta på intervjun och säga: jag är bäst på det här! Jag älskar detta! Hur kan man sälja in sig när man inte känner det enda in i hjärtat?

Jag började tänka i andra banor, kanske skulle jag utbilda mig?
Sökte 2 olika skolor, när jag hade vart på audition på den första var jag så förstörd i psyket att jag vägrade prova in på den andra skolan. Det var en jäkla påfrestande audition för en som precis börjat bygga ett självförtroende och självkänsla.
Jag kom in på skolan men kände att det inte var rätt. Vet inte varför. Det var helt rätt yrke, men något kändes fel så jag sa nej.
Efter det hittade ett  jobb verkligen verkligen ville ha, första jobbet sen jag tog studenten. På ett hotell. Jag fick det.  Men jag fick kämpa för det.
Jag fortsatte att gå på intervjuer, sökte flera jobb, och tillslut hörde Skara sommarland av sig. Gick på intervjun och fick det inte, men efter några veckor hörde de av sig och sa att några hoppat av så jag fick jobbet. Man tjänade riktigt riktigt dåligt. Jag frågade många ggr hur de kunde ge sån lön till folk men deras svar var att de flesta bodde hemma: så vad skulle de ha pengarna till? Jag fick flytta in till mamma och pappa igen. Hade knappt råd att försörja mig där, eftersom jag en gång flyttat hemmifrån ville jag inte att de skulle behöva betala för mig igen.

Visste ju att sommarjobbet skulle ta slut, så det var ennu en gång jag satte mig ner och sökte jobb. Denna gång sökte jag nog 30 jobb i veckan. Även de jag inte ville ha. Fick ett besked från ett jobb som gjorde mig riktigt deprimerad. Jag hittade ingen styrka någonstans efter det. Jag orkade inte le, orkade inte kämpa längre, där kände jag att botten var nådd. Ingen ville ha mig. Jag dög inte för någonting.

Så hände det ett mirakel mitt i allt det mörka, en vän kom med ett tips. Jag åkte på intervju och fick jobbet direkt. Det var ett sånt fantastiskt jobb, underbara chefer, de litade på mig och jag fick helt och hållet fria tyglar och göra det till något själv. Jobbet på medborgarskolan.
Men det var så klart inte hel tid det heller, men fick lite mer kraft att se ett ljus i tunneln, något att söka mig mot.
Jag sa till mig själv: kanske man skulle bestämma sig för ETT jobb och satsa fullt ut på det. Så jag tog det som jag länge velat ta mig mot, men som bara vart en dröm, trodde aldrig att dte var ett alternativ.
Jag berättade det för mina nära och kära, så tillslut fick jag en barista utbildning av min kära syster och bror i födelsedagspresent. På 3 timmar kunde jag få en titel. En titel som kunde ge mig jobb. Direkt fick jag åka på flera intervjuer och jag fick mer napp än någonsin. Tror jag åkte på en intervju i veckan. Det slutade med att det blev Espresso House. Det låg långt ifrån där jag fortfarande bodde hos mamma o pappa (eftersom jag inte hade jobb kunde jag inte komma därifrån igen) Så började pendla med bilen. Tog 1,5 timme. Då fick jag även jobba mycket. Så ni kan tänka er vad både dyrt och jobbigt det blev. Blev helt förälskad i staden. Nu hade jag 2 jobb där. Nu var det bara lägenhet som fattades. Jag kommer ihåg att jag gick där i regnet helt dyngsur och ringde på hos olika fastighetsmäklare och sånna som hade lägenheter. Det fanns absolut inga lägenheter.

Efter någon månad hittade min bror en lägenhet till mig i Göteborg. Inneboende, men ändå inte. (jag tror ni vet hur det ligger till va) Det blev en halvtimme närmare jobbet.

Nu bara för att jag är så kär, ska jag tydligen flytta till Alingsås. Så nu ska jag bara ge upp detta jobb jag jobbat så hårt för och söka nytt. Jag har sökt nu jobb i några månader i alingsås. För någon månad sedan gick jag runt och gav ut Cvn och tiggde jobb, gick in på minst 10 ställen och frågade om jobb.
Känslor:
Tänk er att man tar mod till sig och går in och frågar om de har en ledig tjänst. Svaret är: nej vi söker inte just nu. Okej tänker man, nya tag!
Man går in i nästa affär/cafe och frågar. de svarar: nej vi söker inte personal.
Man går in i ennu en affär/cafe och frågar, och de svarar: nej tyvärr.
Förstår ni hur det känns i hjärtat efter 5-6 st sånna svar?
Eller att man får minst ett mail om dagen där det står: Nu har vi tillsatt tjänsten och tyvärr blev inte du en av dom.
Eller som idag, man hoppas jätte mycket på just ett speciellt jobb; man tar mod till sig för att ringa. Många ggr ballar jag ur, hatar telefon!! Många ggr har jag spytt för att jag vart så nervös för att ringa till jobb. Idag tog det bara en timme innan jag slog nummret, Svaret blev: öh jag har inte tid just nu, ring imorn! klick.

Det har vart så himla många tårar, hårda ord. Jobbiga besked under bara dessa 2 år.
Allt för att jag inte visste vad jag ville bli när jag var 15 och skulle välja gymnasium?
Eller har jag bara otur?
Människor som inte förstår. Som säger att man ska kämpa vidare, som om det vore lika lätt som att jaa...byta örngott på kudden?

Idag fick jag även ett erbjudande på en lägenhet i Stenungsund. Kom ihåg drömmen jag hade när jag gick där i spöregnet och ville bara bo där, ha både jobb, lägenhet och ett liv på en o samma plats!

Jag skriver detta för alla människor som har det lika tufft som mig, som inte känner att de får sympati ifrån människor. Så förstår jag precis vad de går igenom. Många kanske inte hittar ett jobb för att de innerst inne inte vill ha ett, utan att det är iiiigentliigen lite skönt att bara gå hemma och göra vad man vill om dagarna, vissa kanske inte försöker tillräckligt, men så finns det dom som kämpat lika hårt som jag men ändå aldrig lyckas ta sig någonstans. Jag är så otroligt trött på detta igen. Just nu är jag trött på att aldrig kunna få bo på ett o samma ställe mer än ett år, att aldrig få ett heltidsjobb, att aldrig få en lön som ligger på mer än 10000 kr. Att hela tiden inte känna att man duger till. Att ingen förstår att jag verkligen gör allt i min makt för att jag ska få ett stadigt liv.

Men sedan får man inte glömma bort dom små sakerna som man fortfarande lever för. Som jag är så grymt stolt över mig själv-en liten blyg osäker tjej från landsbygden tog sig in till centrala Göteborg och bland annat lär sig Orientalisk dans på Avancerad nivå. Jag har dom här kurserna på medborgarskolan som jag brinner för och verkligen älskar! Jag är så otroligt tacksam över att jag har just det jobbet! Med just den chefen, och dom barnen. Sedan tackar jag änglarna varje dag att jag (eller rättare sagt han hittade mig) hittade en helt underbar kille, som jag inte kan vara utan, och vill spendera varje lycklig minut och varje jobbig och hemska stunder med. Jag tänker även varje dag på hur vilken fin familj jag har som alla är friska och lever och stöttar mig. Det är det som gör att man aldrig faller ihop, man har nått som får en att rulla.

Puss och kram