Idag har det vart en riktigt tung dag.
Jag nådde botten.
Jag är nästan säker på att nu kan det bara gå uppåt, för vad som än händer nu kan det inte förvåna mig eller sänka mig lägre.
Tänker inte yttra mig mer om den saken.
Något som människor har svårt med är att förstå sig på andras smärta, att om de själva inte upplevt ren smärta har de svårt att förstå andra som mår dåligt. Om en människa sällan blir riktigt sjuk utan bara mer lite snuva och feber de knappt känner av förstår de inte dom som ligger till sängs varje gång, och inte ens orkar göra det dom älskar mest på denna jord.
Samma sak med psykisk smärta.
Jag vill så gärna tro på att saker och ting har ( "some purpose") en mening, har en orsak.
Jag vill att alla misslyckanden ska ha en bakgrund, ett syfte. För att jag ska kunna smälta det och omvandla det negativa till något positivt, men vad händer om det är bara människans sätt att hantera saker? De små misslyckanden här i livet, de små stigarna man istället väljer, är mycket lättare att ta fram något positivt ur, eller se varför det blev just den stigen och inte någon annan. Och att det var Ödet. Men varför börjar man tvivla när det händer saker som är svåra att klättra sig ur? Är det för att man inte orkar hitta på dumma förklaring till det man precis förlorat?
Eller finns det verkligen någon mening med allt som händer? Jag vill verkligen att det ska vara så! För tänk vad skit livet skulle va om det helt enkelt va så att vissa får allt serverat på en silvertallrik, medans andra får kämpa och kämpa. Att livet helt enkelt är orättvist.
Jag är så tacksam för mina föräldrar, Hur de finns där för mig, och hjälper mig! Det är absolut ingen självklarhet.
Men ibland räcker inte orden till, ibland behövs det ske något. (Vilket varken dom eller jag kan påverka)
Jag hoppas att Ni haft en bra dag!
Puss och kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar